Svenska kyrkan befinner sig i en ekonomisk kris. Fram till 2030 måste man spara 2 600 miljoner. Inför kyrkomötet översatte man det till det mer behändiga sparbetinget 500 000 kr per dygn. Kyrkomötet antog i allt väsentligt förslagen i den utredning som gjorts. Vilka ekonomiska effekter det får återstår att se, för inget av besluten tycks leda till några snabba, mätbara besparingar.

För oss som är specialister på metoder för rationaliseringar i näringslivet är det slående, att Svenska kyrkan tycks befinna sig i stor utsträckning i samma knepiga situation som stora delar av industrin:

  • Intäktssidan är problematisk. För kyrkan beroende på minskande medlemsantal. Man förlorar hela tiden marknadsandelar och räknar med att de drygt 60 procent av svenska folket som nu är medlemmar kommer att minska till omkring 40 procent 2030.
  • För delar av industrin, se t.ex. Ericsson, handlar det också om förlorade marknadsandelar men även om dålig ekonomisk tillväxt på viktiga marknader och stenhård konkurrens.
  • Både i svenskt näringsliv i stort och i Svenska kyrkan har man då som huvudstrategi valt att fokusera på kärnverksamhet.
  • Det kyrkan själv i utredningen Gemensamt ansvar kallar ”kärnverksamheten” är gudstjänster, själavård, mission och diakoni. För industrin innebär det en koncentration enbart på det som direkt hänger ihop med produktion och försäljning av de produkter man lever på.
  • För båda innebär det att man säljer tillgångar som inte behövs för kärnverksamheten. För industrin bolagsförsäljningar och ”outsourcing” av allehanda servicefunktioner. För kyrkan gäller det att försiktigt åtminstone försöka göra sig av med en del av dess 3 400 kyrkobyggnader (många tämligen oanvända). Just med motivet att ”Pengar kan i stället gå till den kyrkliga kärnverksamheten”.

Men den inför och på kyrkomötet så kraftiga fokuseringen på ”kärnverksamhetens fastigheter” är kanske inte helt rationell. Kyrkan äger faktiskt ungefär 16 000 fastigheter, men det mesta av diskussionen handlar om de 3 400 kyrkorna. Dessutom svarar fastighetsförvaltningen bara för 27 procent av kyrkans totala kostnader. Det finns alltså mycket annat att fundera på utanför ”kärnverksamheten”.

Inom industrin har total fokusering på kärnverksamhet gjort att man, litet tillspetsat, rationaliserat bort sin egen förmåga till fortsatta rationaliseringar. Man har numera varken tid eller kompetens för att arbeta effektivt med alla sina indirekta kostnader. De uppgår i svenska industriföretag till c:a tio procent av kostnadsmassan, och för att hantera det måste man ofta ta in specialister utifrån. Men i kyrkan är de indirekta kostnadernas andel sannolikt väsentligt högre – och därmed också den potentiella besparingspotentialen.

Både industrin och kyrkan har ungefär samma sorts indirekta kostnader: Telefoni, IT, underhåll av fastigheter, förnödenheter av olika slag, resekostnader, försäkringar, energi, bevakning, avfallshantering med mera – områden som ”bara ska fungera” men som faktiskt ofta är tämligen komplicerade, genomgår en snabb teknisk utveckling och kräver specialistkompetens för att hantera effektivt.

Vi tillhör ett internationellt nätverk av konsulter, Expense Reduction Analysts, som har ungefär 700 medlemmar, alla specialister på olika områden av ”indirekta kostnader”. Erfarenheterna av sammanlagt 20 000 olika projekt visar, att det normalt när det gäller de här typerna av indirekta kostnader går att spara i genomsnitt ungefär 20 procent.  I ett stort svenskt företag lyckades tio av våra medlemmar, från tre olika länder, nyligen spara väsentligt mer och för ett kostnadsslag, avfallshantering, nästan 40 procent.

Av kyrkans senaste årsredovisning framgår det att redan en diversepost, ”Övriga externa kostnader”, uppgår till 460 miljoner per år.  Finns i kyrkan den i industrin normala besparingspotentialen på c:a 20 procent så kan man redan här i ett slag spara ungefär 250 000 kr per dag.  Då har man klarat av halva kyrkans sparbeting på 500 000 kr om dagen.

Men kyrkan är när det gäller organisation och beslutsgång mycket mer komplicerad än de flesta företag. Det har bland annat lett till att man har 27 000 olika leverantörer. Bara var tredje församling, 232 av 676 ekonomiska enheter, har en inköpspolicy. Större delen av den faktiska och praktiska hanteringen av ekonomin sker ända ute i pastoraten och församlingarna. Där är det prästen som är chef för en ofta rätt stor personal och som även tar ekonomiska beslut.

En slutsats som då ligger nära till hands är, att kyrkan mycket väl rätt snabbt skulle kunna förbättra sin ekonomi radikalt – men att detta först kräver att man ändrar organisation och ledningsfunktioner när det gäller ekonomin.  Några beslut om kyrkans kostnader och fastighetsinnehav togs visserligen av kyrkomötet, men de var inte direkt radikala.  Man ska inrätta ett fastighetsregister och – med redovisning om sju år (!) – utvärdera förslag till effektivare fastighetsförvaltning.

Man genomför också en del andra likaledes rätt marginella förändringar. Ägandet av en del oanvända kyrkor ska t.ex. kunna flyttas från församlingar och pastorat till kyrkan centralt, efter utredning och beslut i varje enskilt fall. Ekonomin ska därigenom förbättras – men siktet ligger på år 2030!

Även i fortsättningen ska det tydligen vara experterna på kärnverksamhet, alltså prästerna, som påverkar mycket av ekonomin. Ofta mer än specialister som ekonomer, IT-tekniker, byggnadsingenjörer eller vad som kan vara relevant om man nu verkligen vill rationalisera.

Kanske Svenska kyrkan borde genomföra en grundläggande omorganisation så att den, eller åtminstone dess ekonomi, i fortsättningen styrs mindre utifrån tro och mer baserat på vetande?